Bekkerevo
Беккерево, Вільнянського району, Запоріжська область
2024-06-23
Midsommarfirandet är inte över, se detta inlägg som mitt eget, Aleks Jatsoun`s Sommarprat – “Sköld och svärd”
Mitt modersmål är ryska, så ser jag det trots att jag tillbringade mina första barndomsår i en ukrainsktalande miljö, i byn Bekkerevo hos min farmor Marijka.
Mamma pratade ryska, pappa Alim bodde i Zaporizhzhia efter sin militärtjänst och där var det ukrainska språket inte särskilt uppskattat. Pappa lärde sig snabbt ryska, gjorde karriär inom kommunala bolag och tack vare slumpen hade han möjlighet att placera mig i en specialskola där flera ämnen undervisades
på engelska. Där hamnade jag i en för mig ovanlig miljö tilsammans med barn från stadens partielit och näringslivselit i en stad med 700 000 invånare.
Jag hade tur att hamna i klass B, det fanns bara tre klasser per varje
årskurs. I klass A samlades uteslutande barn till partiapparaten, de såg precis som sina föräldrar med viss förakt på eleverna i klass B, där barnen till stadens näringslivsledare samlades. Jag hade otrolig tur med detta – mer än hälften av klassen bestod av barn från judiska familjer, och deras föräldrar fick inte utforma partiets politik, men de fick leda den ekonomiska delen – bagerier, mejerier, köttkombinat och så vidare – hegemoner kunde inte leva länge enbart på de högtidliga tal som partibossarna höll.
Proletariatet måste matas…
Vår klass slogs på rasterna uteslutande med eleverna i klass C, av den enkla anledningen att de av hänsyn till korrekthet antagits till skolan från närliggande hus. Bland dem fanns många huliganer, men med klass A ville de inte ha något att göra. De var rädda för följder…
I många ämnen var jag en av de bästa i klassen – det som jag verkligen gillade – historia, litteratur, ukrainska som vi hade två lektioner i veckan. De flesta av mina klasskamrater studerade inte ukrainska, de var befriade från lektionerna – deras föräldrar hade skrivit till rektorn att barnen var för belastade med andra ämnen…
Engelska, trots att det dominerade i vårt skolprogram, lärde jag mig halvdant – pappas karriär hade slutat vid det laget och jag såg ingen nytta med ett språk som jag aldrig skulle behöva i det slutna Sovjetsystemet.
Dessutom var jag den enda i hela årskullen som växte upp på landet. Mina klasskamrater var chockade när de såg att jag läste en bok på ukrainska – och jag hade inte ens märkt det när jag lånade den på biblioteket… Fortsättningen följer
